En man lade sina illaluktande fötter på en kvinnas armstöd på flygplanet och vägrade flytta på dem – hon skrek inte, men hennes lilla läxa fick honom att bli knallröd i ansiktet.

Han vägrade flytta foten från mitt armstöd – så gav jag honom en oväntad pedikyr

När en oförskämd passagerare vägrade ta bort sin bara fot från mitt armstöd bestämde jag mig för att ge honom en pedikyr medan han sov. Han blev rasande när han upptäckte vad jag hade gjort, helt ovetande om att våra vägar snart skulle korsas igen.

Fyra timmar in på en överfull flygning kände jag något varmt nudda min armbåge. När jag tittade ner fick jag syn på fem bara tår som sträckte sig över mitt armstöd. En obehaglig lukt följde med på köpet.

Jag vände mig om och såg en man i 45-årsåldern. Han bar en dyr klocka och hörlurar, medan skorna låg slängda under hans säte.

”Ursäkta, skulle du kunna flytta på foten?” frågade jag.

Han lyfte ena hörluren.

”Låt dem luftas.”

”Den ligger på mitt armstöd.”

”Mina fötter behöver luft.”

”Då kan du väl låta dem luftas på din egen plats.”

Han flinade självgott.

”Det är ett flygplan. Vi delar alla på utrymmet. Använd det andra armstödet och stör mig inte.”

Sedan satte han tillbaka hörlurarna, vickade på tårna och vände sig framåt igen.

Tio minuter senare skakade planet till i turbulensen, och hans tår strök återigen mot min ärm. Jag vände mig om.

”Allvarligt talat. Flytta på foten.”

Han suckade överdrivet högt.

”Men snälla du, det är bara en fot. Du beter dig som om jag hade lagt den på din mattallrik.”

Kvinnan bredvid mig rynkade på näsan.

”Det där är ju vidrigt.”

Mannen skrattade till.

”Ni två behöver verkligen slappna av.”

Jag insåg att det var meningslöst att fortsätta diskutera med honom.

Ungefär tjugo minuter senare somnade han, med sin bara fot fortfarande bara några centimeter från min arm.

Och då fick jag en ganska busig idé.

Jag sneglade på kvinnan bredvid mig.

”Skulle du kunna skymma sikten för honom om han vaknar?”

”Varför då?”

Jag förklarade tyst min plan. Hon satte handen för munnen för att inte börja skratta.

”Menar du allvar? Ska du verkligen göra det där?” viskade hon. ”Du är min nya favoritperson! Förresten, jag heter Diane.”

”Rebecca.”

”Rebecca, det här är officiellt den mest underhållande flygresan jag någonsin varit med om.”

Diane lovade att hålla utkik medan jag sträckte mig ner under sätet framför mig och öppnade min handbagageväska.

Jag hade varit bortrest i jobbet i fem dagar, och min åttaåriga dotter, Megan, väntade på en speciell present. Hon älskade Barbie och allt som var rosa, så jag hade köpt ett skönhetskit med Barbie-tema. Det innehöll sex rosa nagellack och plastringar med enorma, glittrande låtsasädelstenar.

Jag tog fram den starkaste rosa färgen.

Diane betraktade flaskan med beundran.

”Åh, det här kommer att bli vackert.”

”Se bara till att ingen ser oss.”

Hon skymde mig från de andra passagerarna medan jag försiktigt målade mannens stortånagel knallrosa.

Han rörde sig inte, så jag fortsatte. Varje synlig tånagel fick en egen nyans av rosa.

Diane skakade av återhållet skratt.

”Du är förvånansvärt bra på det här.”

”Åtta års erfarenhet av en dotter som tycker att varje helg ska vara en spahelg.”

När jag hade målat alla tånaglar valde jag ut två leksaksringar: en med en överdimensionerad rosa diamant och en med ett glittrande lila hjärta.

Jag trädde försiktigt ringarna över hans tår och försökte hålla händerna stadiga.

”Jag kan inte fatta att han sover igenom allt det här”, viskade Diane.

”Tydligen är hans fötter mer hänsynsfulla när han är medvetslös.”

Just då började han röra på sig.

Vi stelnade till.

Han kliade sig på näsan, mumlade något obegripligt, vände sig mot fönstret och började snarka igen.

Diane höll handen för munnen för att inte brista ut i ännu ett skrattanfall.

Jag stängde nagellacksflaskorna, packade ner allt och lutade mig tillbaka för att beundra mitt verk.

Fem knallrosa tånaglar och två glittrande ringar.

Det var ett mästerverk.

Ungefär fyrtio minuter senare vaknade mannen. Han sträckte på sig, tog av sig hörlurarna och reste sig för att gå på toaletten utan att ens bry sig om att ta på sig skorna.

De enorma plastringarna fångade ljuset i kabinen när han gick längs gången.

En passagerare fick syn på dem och brast ut i skratt. En annan började fnissa, och snart satt flera rader och tittade på hans fötter.

Till och med en flygvärdinna som passerade hade svårt att hålla masken.

Mannen blängde på dem.

”Vad är det?”

Ingen svarade.

Sedan tittade han ner.

Hans ansikte blev knallrött, och han vände sig tvärt om mot mig.

”Vad i helvete har du gjort?!”

Jag log mitt allra sötaste leende.

”Jaså, du har upptäckt det! Jag tänkte att dina fötter kanske skulle uppskatta lite dekoration medan de fick luftas.”

”Du har förödmjukat mig!”En man lade sina illaluktande fötter på en kvinnas armstöd på flygplanet och vägrade flytta på dem – hon skrek inte, men hennes lilla läxa fick honom att bli knallröd i ansiktet.

”Jag bad dig flytta foten tre gånger. Du vägrade och var dessutom oerhört otrevlig.”

”Jag vill prata med den som är ansvarig här!”

En flygvärdinna kom fram.

”Vad är problemet, herrn?”

”Titta på mina fötter! Den här kvinnan gjorde det här medan jag sov!”

Hon tittade på hans dekorerade tår.

”Jag föreslår att du tar på dig skorna, herrn. Och var vänlig och håll fötterna inom ditt eget sittutrymme.”

”Det är inte det saken gäller!”

Han böjde sig ner och försökte få av ringarna. Den lila gled av utan problem, men den rosa vägrade att lossna.

Diane räckte fram en servett.

”Här. Den kanske hjälper dig att få bättre grepp.”

”Jag behöver ingen hjälp av dig!”

Han var nära att ramla innan han till slut lyckades få av ringen.

En passagerare bakom oss fnös till av skratt, och mannen snäste:

”Men för guds skull!”

Han stoppade ringen i fickan och stormade mot toaletten, fortfarande med sina omisskännliga rosa tånaglar fullt synliga.

Diane lutade sig mot mig, överlycklig.

”Jag tror att han kommer att minnas dig.”

Jag skrattade tyst.

”Det räknar jag med.”

Han hade ingen aning om att jag kände igen honom, och jag tänkte inte avslöja någonting medan vi fortfarande var ombord på planet.

Om han trodde att den oväntade pedikyren var det värsta som skulle hända honom den veckan, väntade en överraskning till.

När jag kom hem började tröttheten äntligen komma ikapp mig.

Megan rusade nerför korridoren och kastade sig om halsen på mig.

”Mamma! Har du saknat mig? Har du köpt något till mig?”

Jag skrattade.

”Ja, du verkar ha full koll på vad som är viktigt här i livet.”

Jag packade upp Barbieskönhetskitet och de oanvända plastringarna.

Megan flämtade av förtjusning.

”Men herregud! Mamma, de är ju jättefina!”

Hon undersökte allt noggrant innan hon upptäckte de öppnade nagellacksflaskorna.

”Vänta lite. Varför är några av dem öppnade?”

”Det är en ganska rolig historia, älskling. Jag behövde låna lite nagellack på flygplanet.”

”Till vad då?”

Jag satte mig bredvid henne och berättade hela historien.

När jag kom till de enorma ringarna skrattade hon så mycket att hon nästan rullade av soffan.

”Mamma! Du gav en vuxen man en Barbie-makeover?!”

”Bara på fötterna.”

”Gillade han det?”

”Inte särskilt mycket.”

”Det är ju helt fantastiskt!”

Hon brast ut i ännu ett skrattanfall och ville veta exakt vilka färger jag hade använt.

När jag berättade att hans stortå var knallrosa och att de andra tårna hade olika rosa nyanser kunde hon knappt hålla sig för skratt.

Sedan valde hon den starkaste färgen och började genast måla sina egna tånaglar.

Jag påminde henne om att vi skulle upp tidigt nästa morgon.

”Varför då? Ska du jobba?” frågade hon.

”Jag har ett väldigt viktigt möte.”

”Med vem då?”

”Med några människor som jag aldrig har arbetat med tidigare.”

Megan stannade upp och betraktade sin nymålade tå.

”Är du nervös, mamma?”

”Lite grann.”

”Det kommer att gå bra. Du är jätteduktig på att prata med människor.”

”Vad gullig du är.”

Hon höll upp nagellacksflaskan och log menande.

”Och om någon är dum mot dig vet du ju vad du ska göra.”

Jag skrattade.

”Jag tror inte att det där är särskilt lämpligt på en arbetsplats.”

”Men det fungerade ju på flygplanet!”

Jag kunde inte riktigt argumentera emot det.

När hon var klar med naglarna stoppade jag om henne och kysste henne på pannan.

”God natt, min lilla busunge.”

”God natt, mamma. Lycka till i morgon!”

Jag släckte lampan med ett leende.

Nästa dag skulle utan tvekan bli intressant.

Nästa morgon tog jag på mig min favoritkostym i mörkblått, bryggde starkt kaffe och kontrollerade mina meddelanden.

Tre nya meddelanden väntade på mig, och alla handlade om mötet klockan tio.

Megan satt vid köksbordet och åt flingor. På fingrarna glittrade två överdimensionerade leksaksringar.

”Mamma, du kommer att bli sen!”

”Faktiskt, älskling, ligger jag precis enligt schemat.”

Hon granskade min klädsel.

”Ska du berätta för alla på jobbet om flygplanet?”

”Absolut inte.”

”Varför inte?”

”Vissa historier gör sig bäst på trettio tusen fots höjd.”

Megan skakade på huvudet.

”Jag tycker att alla borde få höra om Barbie-fötterna.”

”Kanske någon gång. Ät upp dina flingor nu.”

”Får jag berätta för mormor?”

”Snälla, gör inte det.”

Hennes leende avslöjade att mormor förmodligen skulle få höra allt redan före lunch.

När jag hade lämnat Megan i skolan körde jag till kontoret.

Receptionisten hälsade mig välkommen och berättade att alla höll på att samlas där uppe.

Jag kom tio minuter för tidigt och närmade mig konferensrummet. Där inne hörde jag någon berätta en historia.

”Du skulle ha sett den där galna kvinnan! Hon förstörde hela min flygresa!”

Jag stannade tvärt.

Jag kände igen rösten omedelbart.

Genom den halvöppna dörren hörde jag mannen fortsätta upprört:

”Hon målade faktiskt mina tånaglar medan jag sov!”

En kvinna lät förvånad.

”Du skojar!”

”Jag önskar att jag gjorde det! Vissa människor har verkligen ingen hyfs!”

Jag pressade ihop läpparna för att inte börja skratta.

Av alla människor var det alltså han som klagade på bristande hyfs.

Någon frågade:

”Men vad gjorde du egentligen för att göra henne så arg?”

”Ingenting! Absolut ingenting! Hon kunde bara inte sköta sitt eget!”

Han utelämnade bekvämt nog den lilla detaljen att hans fot hade legat på mitt armstöd.

”Varför målade hon då dina naglar?” frågade någon annan.

Han fnös föraktfullt.

”Vissa kvinnor klarar helt enkelt inte av att få höra ett nej.”

Flera personer skrattade lite osäkert.

Någon försökte lätta upp stämningen genom att skämta om att kvinnan åtminstone hade valt en snygg färg.

”Väldigt roligt”, snäste han. ”Har ni någon aning om hur svårt det där är att få bort?”

Ytterligare några skratt hördes.

Jag höll handen för munnen.

Megans nagellack hade varit värt varenda krona.

”Nåväl, nog pratat om den där galningen”, fortsatte mannen. ”Vi har viktigare saker att diskutera.”

”Som vår nya regionchef?” frågade någon.

”Precis.”

Hans röst blev plötsligt självsäker.En man lade sina illaluktande fötter på en kvinnas armstöd på flygplanet och vägrade flytta på dem – hon skrek inte, men hennes lilla läxa fick honom att bli knallröd i ansiktet.

”Mellan oss sagt räknar jag med att min befordran kommer att tillkännages ganska snart.”

”Det var optimistiskt, Bradley”, svarade en kvinna.

”Optimistiskt? Jag har i princip redan skött hela verksamheten här.”

”Ingen har ens träffat den nya chefen ännu.”

”Det spelar ingen roll. Jag vet hur man hanterar personer med makt.”

Jag höjde på ögonbrynen.

Jaså, det vet du?

”Första intrycket är allt”, fortsatte Bradley. ”Man kommer in, skakar hand och visar självförtroende. Det är så man tar sig framåt.”

”Och om den nya chefen inte gillar dig då?” skämtade någon.

Han skrattade självsäkert.

”Snälla nån. Vad finns det att inte gilla? Jag garanterar att jag har den här personen runt mitt lillfinger före lunch.”

Jag hörde fotsteg bakom mig och kämpade för att inte skratta.

Min assistent Sophie dök upp med en mapp i handen.

”Är du redo?”

Jag rätade till kavajen.

”Åh, absolut.”

Bradley hade haft rätt om en sak: det första intrycket betydde oerhört mycket.

Sophie öppnade dörren till konferensrummet.

”Allihop, vår nya regionchef är här.”

Jag klev in, och samtalet dog omedelbart ut.

Bradley satt nära ena kortsidan av bordet med samma självsäkra leende som jag hade sett på flygplanet.

Leendet försvann så fort han kände igen mig.

Han såg fullständigt chockad ut.

Jag log vänligt mot alla i rummet.

”God morgon. Jag heter Rebecca. Och om jag inte misstar mig har vi faktiskt redan träffats.”

Bradleys mun föll upp.

”Du?!”

Jag gick fram till honom och sträckte fram handen.

”Trevligt att se dig igen, Bradley. Hur mår fötterna?”

Någon fnös till, och flera kollegor brast ut i skratt.

Bradley tvekade innan han motvilligt tog min hand.

”Jag hade ingen aning om att du jobbade här”, mumlade han.

”Och jag hade ingen aning om att du jobbade här. Världen är liten.”

Hans ansikte blev allt rödare.

Jag såg mig omkring vid bordet.

”Jag tror att Bradley just höll på att berätta om en ganska intressant flygresa.”

Skratten avtog, och Bradley svalde nervöst.

”Nja, jag… Det var inte riktigt…”

”Snälla, fortsätt inte bara för min skull. Jag skulle gärna vilja höra versionen där du förklarar varför din bara fot låg på mitt armstöd.”

En man vid fönstret tappade sin penna.

”Din VAD?” utbrast någon.

Bradley såg sig oroligt omkring.

”Det var ett missförstånd!”

”Verkligen? För jag minns tydligt att jag bad dig flytta foten flera gånger.”

”Rebecca, vi kan väl prata om det här enskilt…”

”Självklart. Men eftersom du redan har berättat din version för alla tänkte jag att de kanske skulle uppskatta att få höra de detaljer du utelämnade.”

En kvinna på andra sidan bordet började skratta högt.

”Vänta nu. Är det DU som är kvinnan med nagellacket?”

”Skyldig.”

”Herregud!”

Bradley gömde ansiktet i händerna.

Jag gav alla en stund att lugna sig innan jag fortsatte.

”Bradley, jag hörde allt du sa utanför det här rummet. Även dina kommentarer om hur du behandlar människor som du tydligen inte anser vara tillräckligt viktiga för att imponera på.”

”Jag menade inte…”

”Lyckligtvis kommer vi att få gott om möjligheter att lära känna varandra.”

Jag gick till konferensbordets kortända och satte mig.

”Innan vi diskuterar någons befordran tycker jag att vi kanske ska prata om vad det faktiskt innebär att visa andra människor respekt.”

Bradley stirrade ner i sitt anteckningsblock och var för första gången helt mållös.

Kontrasten mellan hans nuvarande tystnad och det självsäkra sätt han hade uppvisat bara några minuter tidigare var slående.

Efter mötet kom han fram till mig, betydligt mindre självsäker än förut.

”Jag ber om ursäkt för det som hände på flyget”, mumlade han.

”Ursäkten är accepterad. Din befordran kommer att bero på ditt arbete och hur du behandlar dina kollegor. Inget annat.”

Han nickade och började gå därifrån.

När han rörde sig gled byxbenet upp en aning och avslöjade en svag rosa fläck nära ankeln.

”Bradley?”

Han stannade.

”Ja?”

Jag kunde inte motstå ett sista leende.

”Du missade en fläck.”

Han tittade ner i ren fasa.En man lade sina illaluktande fötter på en kvinnas armstöd på flygplanet och vägrade flytta på dem – hon skrek inte, men hennes lilla läxa fick honom att bli knallröd i ansiktet.

Den kvällen berättade jag för Megan att hennes Barbienagellack hade gjort ett ganska starkt intryck.

”Gillade han det den här gången?” frågade hon.

Jag skrattade.

”Låt oss säga att han äntligen har lärt sig att hålla fötterna för sig själv.”

Понравилась статья? Поделиться с друзьями:
I de känslosamma berättelsernas värld