En ung kvinna hånade min ålder på flygplatsen. Sedan tillbringade hon hela flygresan med att slänga sitt långa hår rakt i ansiktet på mig och ner i min mat. Hon trodde att en 73-årig kvinna inte kunde försvara sig.
Tur att jag hade gjort ett mycket ovanligt köp i taxfreebutiken.
”DU HAR FÖRVANDLAT MITT HÅR FÖR ÅTTAHUNDRA DOLLAR TILL ETT PYSSELPROJEKT PÅ DAGIS!”
På nästan elva tusen meters höjd stod en ung kvinna i mittgången. Den ena handen satt fast i håret, medan hon pekade på mig med den andra. Alla passagerare vände sig om och stirrade.
Men bara två timmar tidigare hade ingenting kunnat få mig att ana vad som skulle hända.
Jag stod i kön till taxfreebutiken med en present till mitt barnbarn. Framför mig stod en kvinna i slutet av tjugoårsåldern. Hennes blonda hår nådde nästan ner till knävecken, och på hennes mobilskal glittrade namnet BRITTANY med strassbokstäver.
”Okej, hörni, hjälp mig att välja. Den här eller den här?” frågade hon sina följare och höll upp två parfymflaskor.
”Ursäkta, frun, ska jag slå in dem?” frågade kassören.
”Vänta lite, chatten håller på att bestämma sig.”
Raring, i min ålder bör en ”liten stund” helst komma med en stol.
Till slut köpte Brittany båda parfymerna och förklarade nöjt:
”Skönhet är en investering, eller hur?”
Sedan sprayade hon på sig så mycket parfym att jag började hosta.
”Ursäkta mig, kära du. Det där var en ganska stark parfym.”
”Den är fransk.”
”Jag tror inte att fransmännen hade tänkt sig att vi skulle behöva smaka på den.”
Kassören kämpade för att hålla sig för skratt.
Brittany kastade håret över axeln och slog mig rakt i ansiktet med det.
”Försiktigt, gumman. Ditt hår träffade mig precis.”
”Stå inte så nära då.”
”Jag står i kö.”
”Personligt utrymme är faktiskt en grej.”
Hon snärtade till med huvudet igen och träffade min hand.
”Ditt hår verkar behöva väldigt mycket plats.”
”Det kallas volym.”
”Jaha. Jag trodde att Cousin Itt äntligen hade hittat ett balsam som fungerade.”
Kassören brast ut i skratt.
”Du är nog bara avundsjuk”, snäste Brittany när hon gick därifrån.
”På parfymen? Inte särskilt.”
Jag hämtade mitt barnbarns present och gick mot gaten, övertygad om att jag aldrig skulle behöva träffa Brittany igen.
Där hade jag fel.
Min plats låg längst bak i flygplanet, bredvid en äldre herre som hette Harold. Medan Brittany filmade sig själv och visade upp kabinen slog hennes hår honom rakt i ansiktet, så att hans glasögon flög av.
”Jag tror bestämt att jag just har blivit överfallen av en schamporeklam”, sa han.
”Det tror jag också”, svarade jag.
Tyvärr satt Brittany precis framför oss.
”Men herregud! Inte du igen.”
”Vilket litet sammanträffande”, sa jag.
”Följer du efter mig?”
”Nej, kära du. Din parfym hann hit före dig.”
När säkerhetsbältesskylten släcktes ställde sig Brittany upp i mittgången och filmade sitt hår.
”Åttahundra dollar, hörni! Kolla längden. Värt varenda krona!”
Sedan satte hon sig och slängde håret över ryggstödet. Det landade på mitt brickbord och svepte över min panna.
”Skulle du kunna flytta på håret, tack?”
”Inte nu. Jag livesänder.”
”Jag skulle bli mer imponerad om det åtminstone höll sig på din sida.”
”Men herregud! Det är bara hår!”
Harold lutade sig fram.
”Åttahundra dollar? Min första bil kostade mindre än så.”
”Följde det med en ratt?” frågade jag.
”Så småningom.”
Vi skrattade, men mitt tålamod började ta slut.
”Du är avundsjuk”, sa Brittany till mig. ”När hade du senast sånt här hår? För femtio år sedan?”
”Mitt hår var faktiskt riktigt vackert under Reaganadministrationen.”
”Ser du? Forntidshistoria!”
Sedan kom lunchvagnen.
Brittany kastade håret bakåt för att ta ännu en selfie, och hårtopparna landade rakt i mitt ris.
”Ursäkta! Ditt hår ligger i min lunch.”
”Ät det inte då.”
”Jag skulle faktiskt vilja äta resten av maten.”
”Du gör en jättestor sak av ingenting.”
Jag kallade på flygvärdinnan Kelly. Hon bytte ut min lunch och bad Brittany att hålla håret på sin egen sida.
”Visst! Vad som helst!” sa Brittany och vände sig tillbaka mot sina följare. ”Tydligen får man inte ens ha hår på det här flygplanet.”
Sedan kastade hon håret rakt bakåt igen.
”Hoppsan.”
Jag hann äta i ungefär två minuter innan hennes hår hamnade i mitt glas vitt vin.
”Men för himlens skull!”
”Vad är det nu då?!”
”Ditt hår ligger i mitt vin.”
”Du kanske inte borde dricka alkohol i din ålder ändå.”
Hon höll upp mobilen.
”Hörni, hon ger mig den där arga mormorsblicken! Jag har elvahundra personer som tittar. Du är typ bara en liten parentes.”
Nu hade jag fått nog.
Jag stack handen i väskan, tog fram en hundradollarsedel och lät den falla ner bredvid hennes fötter.
”Raring? Jag tror att du tappade något.”
Brittany snappade genast åt sig sedeln och stoppade den i handväskan.
”Jaha, du är tydligen inte helt blind ändå. Tack.”
Hennes hår låg fortfarande utbrett över mitt brickbord medan hon satt framåtvänd.
Jag öppnade presenten till mitt barnbarn.
Den innehöll glittrigt rosa slime.
Jag tog en rejäl näve och arbetade in den i hårtopparna på Brittanys hår. Sedan drog jag in det ungefär femtio centimeter längre upp också, för säkerhets skull.
”Påminn mig om att aldrig hamna på din dåliga sida”, mumlade Harold.
”Då håller du ditt hår för dig själv.”
Brittany rätade på sig. En tonårskille på andra sidan mittgången fick syn på slimekladdet först.
”Mamma! Kolla hennes hår!”
Brittany vände mobilen mot sig för att använda skärmen som spegel. Hennes livesändning var fortfarande igång, så alla hennes elvahundra tittare fick se när hon upptäckte den rosa, glittrande katastrofen på axeln.
”VAD ÄR DET HÄR?!”
”Slime, raring. Det var tänkt till mitt barnbarn. Du är bara lite före alla andra.”
”HAR DU HÄLLT SLIME I MITT HÅR?! DE HÄR HÅRFÖRLÄNGNINGARNA KOSTADE ÅTTAHUNDRA DOLLAR!”
”Ja, kära du. Det har du nämnt.”
Slimekladdet sträckte sig mellan hennes fingrar som smält ost. Hon försökte torka av det på jeansen och skakade sedan på huvudet, vilket fick en klibbig tråd att fastna på kinden.
När hon grep tag i mobilen fastnade den i handflatan.
”Mamma, hon gör sockervadd!” ropade pojken.
Hans mamma försökte få honom att vara tyst, men hon skrattade alldeles för mycket för att lyckas.
”DIN GAMLA HÄXA! KOLLA VAD DU HAR GJORT!”
Kelly skyndade fram.
”Frun, var vänlig och sätt dig ner!”
”JAG VILL AV DET HÄR FLYGPLANET!”
”Frun, vi befinner oss på elva tusen meters höjd.”
”JAG BRYR MIG INTE! TITTA PÅ MITT HÅR!”
Kelly lyckades få Brittany tillbaka till sitt säte. Mobilen satt fortfarande fast i hennes handflata, och hon kunde inte stänga av livesändningen.
Jag tog försiktigt mobilen med hjälp av en servett och tryckte på den röda knappen.
Innan skärmen slocknade hann jag se kommentarerna.
Kan någon ge henne lite olja?
Alltså, hon slängde bokstavligen håret i mormors lunch i EN HEL TIMME.
Mormor är min hjälte, helt ärligt.
”Vad skriver de?” frågade Brittany.
”De är oroliga för ditt hår”, svarade jag. ”Framför allt.”
Kelly hukade sig bredvid mig.
”Frun, var det ni som gjorde det här?”
Jag hade fått utlopp för min barnsliga sida. Nu var det dags att bete mig som den 73-åring jag faktiskt var.
”Ja, det var jag. Jag ska rätta till det.”
Kelly bad mig flytta till en ledig plats bredvid Brittany.
Harold räckte mig en liten flaska olivolja.
”Varför skulle jag låta dig röra mitt hår igen?” krävde Brittany att få veta.
”För att jag vet hur man får bort det här. Och jag lovar att inte lägga dit något mer.”
Jag masserade in en enda droppe olja i en hårslinga. Långsamt började slimekladdet lossna.
”Rör inte fästena”, varnade hon.
”Det skulle aldrig falla mig in.”
Jag hade uppfostrat tre barn, och ett av dem hade haft en förkärlek för att få tuggummi i håret. Det här var lättare än tuggummi.
Kelly kom tillbaka och frågade om Brittany ville att polisen skulle möta planet när vi landade.
”Ja!” snäste Brittany. ”Absolut!”
Jag svarade bara:
”Jag förstår.”
När Kelly hade gått stirrade Brittany på sitt hår, som såg fullständigt förstört ut.
”Mina hårförlängningar kostade nästan allt jag hade kvar den här månaden.”
”Varför spenderade du då så mycket pengar på dem?” frågade jag.
”För att jag ville se bra ut.”
”Du såg redan bra ut.”
”Du fattar inte. Alla på nätet ser perfekta ut. Perfekt hår, perfekt hy, perfekta liv. Jag är tjugoåtta och känner mig redan gammal.”
”Åh, raring. Du pratar med en sjuttiotreåring.”
”Jag vet.”
”Och jag har det alldeles utmärkt. Bortsett från den här flygresan.”
Hon var nära att le.
Sedan tittade hon på mina händer.
”Dina händer ser ut som min mormors.”
”Ska jag ta det som en komplimang?”
”Ja. Hon brukade fläta mitt hår när jag var liten. Hon gick bort för några år sedan.”
Jag plockade upp tre rena hårslingor.
”Nåväl, jag har inte glömt hur man gör.”
Till slut var allt slime borta. Hårförlängningarna var lite oljiga, men oskadda. Jag flätade hennes hår i en enkel fläta så att det inte skulle fastna överallt igen.
”Så det är inte förstört?” frågade hon.
”Det ser ut som en sallad just nu. Tvätta det två gånger, så blir det bra.”
Hon rörde försiktigt vid flätan.
”Jag har inte haft fläta på flera år.”
”Det passar dig. Du är en vacker ung kvinna, Brittany. Du behöver inte lägga åttahundra dollar på att uppgradera ditt utseende för att bevisa det.”
Hon sänkte blicken.
”Förlåt för att jag hela tiden slängde håret på dig. Och för det jag sa om din ålder.”
”Det var faktiskt ganska oförskämt.”
”Jag vet.”
Jag gjorde klart flätan.
”Och jag ber om ursäkt för att jag hällde slime i ditt hår.”
”Ja. Det var ganska elakt gjort.”
”Det var det.”
Hon log lite generat.
”Men tack för att du fixade det.”
”Varsågod, raring.”
Kelly kom tillbaka och frågade om Brittany fortfarande ville att polisen skulle möta planet.
Brittany tvekade.
”Nej. Jag har ändrat mig.”
När Kelly hade gått frågade jag varför.
”För att jag vet hur videon ser ut”, mumlade hon.
”Hur ser den ut?”
”Som att jag fick precis vad jag förtjänade.”
”Jag skulle ha uttryckt det lite vänligare. Men jag skulle inte ha sagt något annat.”
Hon skrattade tyst.
Då kom jag ihåg en sak.
”Raring, jag tror bestämt att du har fått med dig något som tillhör mig.”
”Vadå?”
”Hundra dollar.”
”Var det DINA pengar? Jag trodde att de var mina!”
”Självklart gjorde du det, kära du.”
Jag låtsades tro på henne. Det var det vänligaste jag kunde göra för oss båda.
Hon tog fram sedeln och räckte tillbaka den till mig.
”Ursäkten är accepterad.”
Jag gick tillbaka till min plats, där Harold hade hållit den varm åt mig – eller åtminstone sett till att ingen annan tog den.
”Skulle du vilja ta en kaffe när vi har landat?” frågade han.
”Är du alltid så framåt mot kvinnor på flygplan?”
”Bara mot de farliga.”
Kaptenen meddelade att vi snart skulle påbörja nedstigningen.
Min dotterdotter Emily skulle få pengarna i stället. Vi skulle köpa en ny present tillsammans under helgen.
